FAQ - De vanligaste frågorna kan ni läsa här


Viktigt! Häng med på de senaste uppdateringarna och få annat skoj i din facebook. Gå med i No Sugar Added redan nu facebookgruppen redan nu .Viktigt!

Translate the blog

söndag 5 september 2010

Sammanfattning SM i AF

Min älskade sambo som alltid finns där för mig. Här förbereder hon vitargo för dagen.

Då var jag tillbaka hemma i tryggheten. Ryggsäcken har jag fyllt på med ännu en erfarenhet, eller närmare bestämt flera erfarenheter. Jag har verkligen haft en toppenhelg i Säffle med både dippar och toppar i en vild dröm med tivolifärger och skäggigadamen. Så jag tänkte mig försöka sammanfatta allt i det här blogginlägget. Undertiden sätter jag på lite Celine Dion i bakgrunden, så att jag får rätt stämning. Startar med ”My heart will go on”, soundtracket från Titanic. Mycket stämningsfullt.

Vi anlände till Säffle, som ni läst i tidigare inlägg. Allt började med att jag var kissnödig för att sedan efter ett toabesök, lägga sig och bara ta det lugnt. Klockan 19 var det inmätning och jag mätte in på ståtliga 169cm. Tyvärr vägde de oss inte. Jag vägde mig på fredagsmorgonen (hemma) kl 6 för att få en uppfattning och då låg vikten på 71,2kg. Så jag var inte mitt vanliga byggar hårda, men det var ju inte riktigt min mening att va det heller. Så här i efterhand tycker jag att formen fyllde sitt syfte. Lättaste dieten jag någonsin har gjort också, har knappt känts som diet en stor del av tiden. I slutet var det en del tunga dagar de 2 sista veckorna, men det berodde mer på lite sömn, än att jag hade ett stort energiunderskott.

Chris målar mig.

Nu blev det visst som vanligt, att jag glider ifrån ämnet. Back on track efter en lyckad inmätning var det dags för Chris att lägga min färg. Vi hade beställt Jan Tana, då jag gillade den när jag tävlade i Varberg för 2 år sedan. Har varit färgen jag tyckt varit ”snyggast”, efter att egentligen tävlat med hela utbudet av färger i Sverige (ProTan, Jan Tana, Most Muscular och dreamtan).

Färgen blev riktigt snygg och jag gick och la mig för att sova, med ett stort lugn. Brukar alltid ha svårt att somna natten innan tävlingen, men det gick riktigt bra den här gången. Vaknade vid 2 på natten och gick upp på muggen för att kissa. Efter det kände mig pigg och kunde inte somna om. Eftersom jag nu efter 7års tävlande börjar bli någorlunda rutinerad på hur jag funkar, så hade jag laddat upp med Rush hour 3. La mig och kollade på filmen ett tag efter att jag ätit lite ris och kalkon, innan jag somnade in igen.

Så här snygg färg hade jag när jag skulle gå och lägga mig.

Vaknade vid klockan 6 igen och går in i badrummet för att kissa och kolla formen. Tar av mig kläderna (sover alltid i kläder efter jag blivit målad) och ser någor jag aldrig tidigare har sett. Min färg har runnit av efter att ha svettats som en gris under natten. Något sådant har jag aldrig varit med om tidigare, då jag alltid svettas under natten för att torka ut.
Som tur är får jag liv i Chris som lite sömnigt öppnar sitt hotellrum och börjar måla om mig från början. Nu kastar vi Jan Tana åt h*elvete och kör på most muscular som biter sig fast utan problem. Verkligen skillnad på färg och färg. Eftersom jag även känner att jag inte är lika knasterhård som jag brukar och jag tycker att det finns tendenser på att jag snart slätar ut, så slutar jag äta och dricka nu. Äter endast några riskakor fram till första fysikronden, för att de ska dr åt sig lite vätska. Måste verkligen rikta ett stort tack här till Chris som ställer upp i vått och torrt. Ako’s lugnande samtal om att min form nu passade AF’s kriterierna och att jag inte ska jämföra mot byggningen som jag är van vid. AF är helt enkelt en softare touch, vilket jag såg på de andra tävlande när jag kom till tävlingen. Även Veronica ska ha ett stort tack för att hon strukturerade upp hela rummet och ordnade allt med alla förberedelser när jag var och målade. Du är underbar. Coachen Martin Berkhans kunnande och riktigt bra AF upplägg. Jag känner mig speciell att vara omringad av så många duktiga och stöttande människor, är glad att jag har er.

Sidoposering från finalen. Foto taget av http://pe-foto.com/

På tävlingen var det snabba kast och jag fick olja in mig och pumpa upp på 2 minuter innan jag såg på scenen. Kanske inte optimalt, men det funkade riktigt bra.

I finalen hade jag råkat äta förmycket haha. Hade lite problem med att få in magen. Foto av http://pe-foto.com/

Fysikronden
Här blev jag faktiskt riktigt besviken på min placering, då jag trodde att jag skulle vara högre upp. Var fler med mig som tyckte det. Fast som jag alltid intalat mig är det en bedömningssport och jag får helt enkelt acceptera att andra bedömer min fysik på annat sätt mot vad jag själv gör. Dock skulle jag vilja ha klarare riktlinje från SKKF vad som egentligen eftersträvas och då menar jag inte flummiga begrepp som ”en atletisk fysik”. Det är som att säga att du måste ha en hög hatt på scenen, men inte för hög. Var i alla fall lika roligt som alltid att stå på scenen och jag ska bli skoj att höra domarutlåtanden nu i efterhand.


Styrkemomenten
Börjar med att vi ska köra chins och jag går in på scenen och fram till räcket. Är omringad av 3 domare. 1 Som räknar antalet chins jag gör, en som tittar att jag släpper ut och en som tittar att hakan är över räcket.



Reglerna ska vara lästa av alla tävlande, så inga instruktioner behövs antar jag. Jag frågar om jag får börja när jag vill eller om jag ska vänta på en signal. Nä, det är bara börja när du vill säger de. Jag börjar dra mig uppåt och domaren som tittar att hakan ska vara över räcket skriker ”nej” på mina första chins. Jag uppfattar det som om jag inte är över med hakan, men vet inte riktigt då han inte säger något mer än just ”nej”. Drar upp mig och slår i under käken i räcker, den får jag i alla fall godkänd. Jag blir genast på bättre humör även om det värker efter smällen och fortsätter då han fortsätter skrika nej, nej, nej.

Lite osportsligt av mig, men jag tröttnar och går ner från räcket och går backstage istället. 16 godkända chins och en stor hög med bortdömda. Hade mycket mer att ge men min irritation tar över. Vilket jag i efterhand blir irriterad på mig själv, då jag inte ska ta åt mig. Men det skulle räcka att han skrek ”nej” och la till orden ”högre” eller ”lite högre”, så att jag vet varför han skriker nej. Men det gäller att se något positivt i allt och i det här momentet var det att jag inte fick en enda bortdömd för att jag inte släppte ut skulderbladen i bottenläget.



Dipsen
Efter att jag blev förbannad och gick backstage så lugnar Veronica ner mig och jag bestämmer mig för att skaka av mig allt. Jag skulle ju trots allt gå in och bli bedömd av den legendariska Arne Persson i dipsen. Det här är mannen som alla tävlande har talat med mig om. Han är det ”läskigaste” som finns på tävlingarna och han är så stenhård i sin bedömning att polisensinsatsstyrka ser ut att bestå av ett par dagmammor. Själv bedömer jag ingen människa förens jag själv har upplevt personen i fråga.

Så jag klev in till en allvarlig Arne som tar 2 minuter och förklarar för mig hur hans dips ska gå till och vad som krävs för att han ska godkänna dem. Efter de 120 sekunderna hade jag inte ett enda frågetecken och jag fick börja när jag ville. Han talar hela tiden med mig under mitt arbetssätt och berättar om jag kör för fort och hur länge jag behöver stanna i toppläget.

Otroligt bra instruktion och en jag kände att jag fick en rättvis bedömning. Så jag förstår verkligen inte i efterhand varför alla är så rädda för honom. Han var den domare som imponerade på mig mest och han jag fick bäst förtroende för i sin bedömning. En förebild för resten av den nya domarkåren helt klart.



För att lugna ner mig lite behövde jag göra något jag tyckte var kul. Högg tag i Freddan som anordnar tävlingen och frågade om jag fick posera lite på Friskis & Svettis scenen. Vilket han tidigare för några veckor sedan hade frågat om. Var riktigt roligt att se alla bullmammors ansiksuttryck när jag gick upp. Kanske inte riktigt vad som brukar hända på scenen i Säffle. Helt knäpptyst var det också, så jag fick se till att de började klappa lite händer.



Hinderbanan
Momentet som jag hade störst skräck för, vilket visade sig att det inte var obefogat heller. Hinderbanan var mycket tuff och jag sprang fel två gånger och snubblade en. Det var faktiskt en riktig pärs att ta sig igenom och mjölksyran i vaderna var brutal. Som den lilla människa man är var det väldigt mycket spänstmoment, vilket pajade mina vader totalt. Låren som jag mjölksyretränat kände ingenting, men vaderna i princip krampade under halva banan.

Jag tycker inte om att skylla ifrån mig på varför något går dåligt. Det är alltid min egen insatts som går att ändra på. Men det var ingen arkitekt som hade byggt upp den hinderbanan, då den var otroligt krånglig och ologisk.
Min syn på det momentet är att det ska vara ”enkelt”, inte i form av prestation men i form att man lätt ska förstå var man är på väg. Nu var det väldigt mycket , spring hit och dit.


Den lösningen jag ser, med de förutsättningar som fanns på plats är att man helt enkelt gör en hinderbana som går parallellt med varandra. Som militärbanorna är uppbyggda. De är helt logiska men förbannat jobbiga.
Det jag menar är att Säffle hade en otroligt stor asfalterad yta att använda sig av. Så istället för att man skulle korsa varandras banor och springa fram och tillbaka på hindrena, så borde de utnyttja det område som fanns.

Här var jag trött...

Att som tävlande få instruktioner på tävlingsdagen på något som inte är annat än att springa efter en snitslad banan, tycker jag inte är ok.
Efter att nu ha varit deltagare, coach och även publik på tävlingar, tänkte jag skriva ner tankar och förbättringspunkter till vår organisation. Tror det finns mycket vi kan göra tillsammans!

Ryggen från finalen. Foto taget av http://pe-foto.com/

Efter hinderbanan tog jag mitt pick och pack för att gå hem. Tryckte i mig några bars och lite riskakor med jordnötssmör och vi packade ihop allt. Vi pratade om vi skulle stanna och se finalen eller om vi skulle ta och åka hem. Då kommer det som en blix från klar himmel. ”Var ska du Andreaz, du är ju i final”.
Va fasiken, efter att jag suttit och väntat på listerna ett bra tag så inser jag att jag ligger 5:a inför finalen. Vilket också blir min slutgiltiga placering. Så jag flög upp på scenen gladare än någonsin.

I finalen fick vi även göra lite byggarposeringar. Skönt att det var något jag hade koll på i alla fall. Foto av http://pe-foto.com/

Även om jag gett lite ris till tävlingen så ska den ha otroligt mycket ros. Hela dagen var riktigt jävla rolig och jag är redan sugen på att förbättra mina resultat framöver. Lite blodad tand har jag allt fått…

Som belöning för mig själv hade jag bestämt för flera veckor sedan att jag skulle stanna på Max för att äta deras hamburgare. Blev en av deras nya italienska hamburgare, ett maxmål och 3 cheescburgare, pommes med ost, mellan sprite zero och en lyxmilkshake med grädde.

Har mycket mer att skriva, men väljer att avrunda här.

12 kommentarer:

  1. Blir riktigt sugen på att sattsa mot AF efter att ha läst det här inlägget ! Du kämpade bra, tråkigt med chinsen bara ! Keep it up Andreaz : )

    SvaraRadera
  2. Hur många Dips blev det? //RobinE

    SvaraRadera
  3. Grymt bra jobbat, Andreaz! Vilken prestation! Ladda ur ordentligt nu, och vila upp dig! Hälsa Veronica! / Sarah

    SvaraRadera
  4. Daniel Olofsson5 september 2010 19:31

    Grattis till en riktigt bra placering!
    Kan tänka mig att maten efteråt inte smakade helt äckligt... =)

    SvaraRadera
  5. Härligt med en ordentlig uppdatering, och roligt med filmer också, grymt jobbat!

    SvaraRadera
  6. Som alltid bra skrivet och intressant! Grattis till din debut och som du säger, nu är du en erfarenhet rikare. Fortsätt kämpa på. Du blir nog en bra far!

    SvaraRadera
  7. Drygt med den ondskefulla chinsmannen, men grattis till en bra placering!

    SvaraRadera
  8. Otroligt såväl imponerande och intresant skrivet, riktigt duktigt! Grattis!

    SvaraRadera
  9. Grattis till placeringen och tack till ett ännu bra skrivet blogginlägg

    SvaraRadera
  10. Tack för alla positiva kommentarer. Uppskattas väldigt mycket.

    SvaraRadera
  11. Riktigt inspirerande. Väldigt bra blogg! :)

    SvaraRadera
  12. Det viktigaste med detta är nog dina erfarenheter som "utomstående", vilka du ska meddela organisationen.

    Tyvärr blir det ofta en etablerad kultur och den är inte alltid den bästa - men är man inne i det är det svårt att se. Exv. Varför måste hinderbanan vara krånglig och med kort tid för inlärning? Detta motverkar nyrekrytering och gynnar etablerade.

    Bra jobbat och bra inlägg/uppdatering av bloggen!

    //Matthias

    SvaraRadera

Dela med dig av inlägget